Månadens Profil Juni månad 2011, Hedeforsens Gonzo och Pernilla Ivarsson

Gonzo – En bästa vän.

Hur sätter man ord på en vänskap så stor att man aldrig vill bli av med den?

Jag gör ett försök.

Gonzan kom till mig (Pernilla) och Sippi (Hedeforsens Ånni) när han precis blivit tio veckor. Min dåvarande sambo valde att ha honom som hennes men när detta inte funkade och jag tog över utvecklades något utöver det vanliga. Vi fick en fantastisk kontakt och jag provade att göra saker som jag ”missat” med Sippi. Detta lyckades stort! Ganska fort fick jag en kille som jämt sökte kontakt. (Nästan lite för mycket, haha) En kille som trots en hare framför nosen aldrig skulle lämna min sida. Nästan precis det man söker i en partner. Redo, tillgänglig och kärleksfull.

Gonzo som jag kanske framställt i de föregående meningarna är inte bara en vandrande björn. Han har en enorm energi. Brinner för att lära sig nya saker och måste få utvecklas. Man får ta sig tid till träningen. Sansat och fint. Gör om – gör rätt, vårat ordspråk. Han klickar fort och älskar när man berömmer honom. Man kan nästan skymta ett leende i hans kroppsspråk. Han är ju snygg också, måste jag säga. Han har en liten vit strimma på bröstet till och med. Jättefina kanel – röda ögon som borrar sig in i själen.

När det gäller träning har det blivit en hel del lydnad. Allt från vardagslydnad till lite tuffare. Han kan grundmomenten och självklart kan de filas till lite, men är det inte så hela livet?  Favorit momentet är ju självklart uppletande. Han är snabb och brinner för det. Det är precis här man kan se hans lycka, när han gjort rätt, precis vid belöningen som ibland bara är bus och lek utan leksak. Precis lika lycklig! (Dock älskar han bollar, inte för att det blir för mycket, han lämnar de gladeligen, dock lite svårare med kampstockar då han älskar kampen och buset därtill). Hursom så är Gonzo verkligen hunden jag sökt efter. Allt har skapats fram av en underbar relation! Han gjorde ett fint MH och jag visste nästan exakt hur han skulle vara, precis efter mina önskemål. Och så klart, alla är ju individuella i vad man vill ha i kopplet. Jag vill ha någon jag finner mig trygg med, någon som är trygg med mig, någon som ser på en frågande och lyssnar fint. Jag vill ha en med mycket motor och brinnande vilja till att lära, ja. Precis som denna fine Gonzo. Inte nog med att min och Gonzo´s relation gjort mig gladutan även honom. Den har även gett mig och Sippi mycket. Jag har insett att det går att skapa en kontakt att lita på. Redan första veckan Gonzo bodde härhemma växte Sippi något enormt. Självklart är det mycket kvar i min och Sippans relation att jobba på, det kommer jag ger mig inte. Man lär sig på sina misstag, ett  exempel är när jag jämför de båda hundarna. Även om de har samma mamma så har de så olika egenskaper. Det är inte bara mina hundar  som växer både i storlek och i huvudet, jag som människa växer också. Hundarna bringar ett fint intresse och ansvar. Och trots min ringa ålder (24) Så tycker jag att jag lyckas rätt fint!

Tillbaka till den svarta, Gonzo. Visst, Gonzo är inte så gammal än och har mycket kvar att gå  igenom, men jag kan ändå tycka att han har de flesta bitar på plats. Han bryr sig inte om andra hundar eller djur överhuvudtaget. Leka med flocken passar honom bäst. Är glad i människor, har en fin passivitet hemma och kan redan en hel del moment som sagt. Han älskar även att bada vilket är underbart! Han simmar som en fisk och det är perfekt eftersom vi bor nära en sjö och somrarna är varma!

Sedan är det ju såhär att Gonzo är en foderhund och som de flesta vet så har man dem en period under deras uppväxt och sedan drar de iväg på andra äventyr. Jag har varit medveten om detta från första början, precis som med Sippi som nu är avelstik och snart står med fullt av valpar på kenneln. Dock visste jag att Gonzo skulle bli en kanonhund när jag började träna honom. Jag är glad för både hans och min skull för det vi uppnått. Nu är det såhär att Gonzo och två av hans syskon skall prov – tränas inför polisyrket och se vad som sker. Jag tvivlar inte på att Gonzan klarar av det. Jag tvivlar inte heller på att vi hade kunnat gå hur långt som helst om det så skulle vara.

Jag har fått äran att känna på vilken relation man kan uppnå med en hund, en riktig ”bästavän – relation” och jag är lycklig för detta, Gonzan har fått en fin start i livet och jag önskar honom all lycka de kommande åren också.

Om han inte redan är, så kommer han bli en kanonhund!

Pernilla.